GALLERY

ITC TEST August

Posted by on 28 Aug 2016

in
Itc

Viewed 388 times

FORUM

DAVID ICKE

David Icke

ARKIV JÜRGENSEN

EDISON ARCHIVE

TESLA ARCHIVE

DOWNLOADS

FRIENDS

Underground merchendise and clothes for rockers

Coast To Coast Radio

Coast to Coast am

SERIE TIPS

Ancient Aliens 

Paranormal Witness

06 okt 2016 - Gum

Åtskilliga i denna Landsort under medeltiden ryktbara Konungsgårdar och slott hafva sedermera undergått den förvandling, att de förra numera äro Boställen och Bondehemman. De senare så förstörda, att endast ruiner derefter med svårighet kunna utpekas... Bland dem, som numera nästan råkat i glömska, är Gum. enligt J Carlmark - 1866. ...af thesse lämningar kan fogeligen göras thet slut, att härstädes i forna tider varit Konungsgård, hvilket också af dess namn Gumi, kan bestyrkas. I thy ordet Gummi på gamla Svenska och Göthiska språket, betyder en föreståndare. Folkets förnämste eller Anförare... Så att här i hedna tider varit Konungs- eller Höfdings-säte och fått namn af Gummi eller Landsföreståndare. enligt Jonas Wallin - 1748.

Gum var en gång i forntiden kungsgård. Dess storhet som maktcentrum för Västergötland varade i flera hundra år. Som en mäktig borg vakade den över landets säkerhet. Från dess plats, höt uppe på Kinnekulles sydsluttning, hade man en vidsträckt utsikt över slättlandet nedanför och Vänerns vida vatten. Här utspelades genom tiderna händelser av glädje, lidande och sorg, som alla satte sin prägel på omgivningen. Precis som när tapen i en bandspelare spelar in ljudvågor, som omvandlats till magnetiska impulser, påverkas omgivningen av de energier, som byggs upp och utstrålar från varelser under stark sinnesrörelse. Människor, känsliga för dessa krafter, påverkas med eller mot sin vilja av dessa, när de reflekteras från materian omkring dem. I deras undermedvetna återupplevs syner och händelser ur det förflutna, ofta handgripligt.

På Gum, där så mycket hänt i gångna tider, har Britt fått erfara, vad detta vill säga. Medan kvällssolen sjunker i väster, sitter vi trollbundna av hennes skildring av möten med längesedan hädangångna och med vättar, som ännu lever och huserar på Gum. Djupt gripna lyssnar vi denna senvinterdag till hennes berättelse: Här är man aldrig ensam. Här är folk jämt! sa Sigrid, konstnärinnan, som bodde uppe på Gum, då vi var och tittade på gården. Då trodde jag, att hon menade, att det ofta kom besökare, som ville se hennes tavlor. Men snart fick jag se på annat!

Första gången jag märkte av det själv, var, när vi reparerade och målade i husen. Då kände jag, att jag inte var ensam. När vi sedan flyttade in, började det hända saker. Vid rivningen av dom gamla ladugårdarna bröt det ut på allvar. En medial person, som vi frågade, förklarade, att det finns så mycket ouppklarat här! Mord, barnamord och innebrända människor. Han hade sett en syn, när morföräldrar kom bärande på en liten kista. Dom var helt förtvivlade.

Han varnade oss också för att riva något hus. Men det hade vi ju redan gjort! Då gav dom sig på mej och knuffade mej både inne och utomhus. I vindstrappan fick jag en stöt i ryggen, när jag skulle hämta dammsugaren. Jag for handlöst nerför trappan och slog mej gul och blå. Hunden gav i samma ögonblick till ett skrik och rusade upp på vinden. Han vägrade sedan att komma ner, så vi fick gå upp och hämta honom. En gång, när jag tvättade håret, kände jag hur det var någon, som knäppte upp min halskedja i nacken och sedan knäppte ihop den igen. En hand stack fram och höll kedjan framför mej. Det kändes som om någon stod bakom mej. Jag tog emot kedjan och det konstiga var, att den var igenknäppt! När jag vaknade en natt, stod en ung pojke nere vid sänggaveln. Hej du, sa han, jag heter William. Bli inte rädd, för jag är inte farlig. Han verkade så glad och pigg och var klädd i väst och grå byxor. Fast det var nästan mörkt i rummet, såg jag honom ändå. Det lyste om honom och han stannade kvar bara några sekunder.

Flera gånger har jag sett den grå mannen. Han är gammal och kortvuxen och bär medeltida vadmalskläder. I lill-stugan bortanför kafeet, flyttade vi in en brun gris. Det måtte mannen ha ogillat, för var gång jag hade fodrat grisen, följde han efter mej hem. Han gick bredvid mej ända fram till kökstrappan. Där försvann han tyst. Prästen sitter i sin gungstol i det gamla huset här invid! Skynda dej hit! hojtade Pernilla till mej. När jag kom fram till gluggen, såg jag honom också. Han var så förunderligt blek och gammal. På huvudet bar han en svart kalott. Han tittade på oss, medan en liten gumma stack ut huvudet. Hon vinkade så ivrigt åt oss, som om hon ville något. Hon var klädd i långa, grå kjolar och på huvudet bar hon en rutig schalett. En lång stund stod vi där båda två och bara tittade. Till sist orkade vi inte längre, utan gick därifrån. Andra har också sett prästen och sådant folk, som ville komma i kontakt med dem. De var nog mycket gamla. Klädda i grå säckväv och med slitna träskor på fötterna. Kanske var de fångar, för de släpade kättingar runt fötterna och höll bedjande fram sina händer, som för att tigga mat.

Det var värst för två år sedan. Jag var riktigt dålig och nedgången då och kunde inte sova om nätterna. Nisse tycker det är otäckt. Men jag själv har aldrig varit rädd på det viset. För honom började hemsökelserna när han flyttade in i det nyreparerade huset. Då han hade gäster på middag en gång, krokades fönstret av och öppnades. Blommorna flyttade sig och gardinerna vajade. Gästerna for hem och kom inte tillbaka. Här på Gum sätter vi aldrig vår fot mera! var deras avsked. Blommorna i hängampeln började plötsligt växa upp mot taket istället för nedåt. Det tog lång tid, innan dom vände. Målningen av huset blev aldrig färdig. Så fort Nisse gick upp på stegen, stod den gamle gråklädde mannen nedanför med händerna på ryggen. Han ruskade avvisande på huvudet, ända tills Nisse klev ner. Då gick han in i väggen och försvann. Detta upprepades varje gång, som Nisse försökte måla. Först fyra år senare blev målningen klar. Vid det laget hade gubben gett upp.

Per och Jöns från Halland flyttade tillsammans med sin far in på Gum. Men bröderna blev osams och förlikades inte förrän de flyttat från gården. Ett medium såg dem vandra först i en procession av olyckliga människor från gångna tider. En fotograf bodde här före oss, men han blev tvungen att flytta, han med. Ibland känner vi liksom en kall pust inne i huset, som inte går att förklara. När Nisse och hans fru en dag skulle sätta sig ner och äta, kunde dom inte komma fram till matbordet. Någon hindrade dom. Så dom fick åka in till Götene och äta istället. Då detta hände, kände dom sej så dåliga och yra i huvudet, att allt bara snurrade runt för dom. Inte förrän dom kommit utanför Gums gräns släppte olustkänslan. Jag har själv upplevt något liknande många gånger. Men bara jag kommer ifrån gården, går det över.

En natt kom den gamle, gråe mannen in till Nisse. Han drog av honom täcket och skakade menande på huvudet. Sedan klev han rätt ut genom det stängda fönstret. Det har varit en dörr där tidigare. Ibland rullar dom klot därinne och man kan höra rasslande kedjor. Inne hos oss kan vi höra hjärtskärande skrik. Någon, som är vettskrämd och håller på att mördas. Den 23 mars varje år ramlar gardinerna och rullgardinen ner mitt i natten i Nisses hus. Då är det vårdagjämning och påsk. Kanske kan det påverka händelserna. Fastr någon säker förklaring till fenomenet vet då inte jag! I ladugården bor en gammal gubbe och gumma. Han bär ett förskinn av läder och en bredskyggig, svart slokhatt. Hon har långa, grå kjolar, knäppkängor och ett rutigt huckle på huvudet. Dom verkar att vara från 1700-talet. Gubben är i kätten borta hos grisarna. Gumman har jag mött på gången bakom korna. Jag har aldrig talat med dom. Men korna drar sej baklänges, när dom går uppe på forderbordet.

Nu tror jag dej Britt, sa min syster efter ett kalas hos Nisse. När vi satt vid bordet och åt, var det någon osynlig, som nöp mej i benen, så jag fick stora blåmärken. Dom fanns kvar i åtta dar. Det kanske var någon närgången friare, insinuerade jag skrattande, fast jag mycket väl visste, att det var den gamle elake gubben, som varit framme igen. Konstigt nog brukar mina egna blåmärken alltid försvinna efter åtta dar.


När vi bodde på Erikstorp hade jag några egendomliga upplevelser. Vid ett par tillfällen, när jag var ute och gick, blev jag plötsligt stående utan att kunna flytta mej. Något hejdade mej. Det kändes som om mina fötter förvandlats till cementklumpar. Då fick jag syn på ett konstigt följe, som kom vandrande på vägen upp mot backen. Siluetter av halvt genomskinliga människor gick fram mot mej. Bara några meter från mej, vek de av. Inte förrän alla passerat, kunde jag röra på mej igen. Nisse såg dom också flera gånger. Dom skrämde honom så, att han vägrade gå bort till platsen. Synen av de sörjande, svartklädda siluetterna och känslan av att vara förlamad, blev för mycket för den lille pojken. Så klart jag tycker det är otäckt också. Men jag är inte direkt rädd för dom.

Jag blir alltid knuffad på samma ställe i trappan. Kanske går det en puls igenom just där? En gång föll jag omkull med en hel korg ägg. Det blev bara toddy av alltihop! Mitt barnbarn och hennes kamrat, en liten pojke, satt en dag och lekte i sandhögen. Rätt som det var kom tösen in till mej och sade med tårar i ögonen: Farmor, vi får inte leka i sandhögen! Varför då? undrade jag. Du förstår, det kom en tant i blårutig schalett och långa kjolar. Hon hötte åt oss med näven och sa: Här får ni inte vara! - Så vi vågar inte gå dit igen! Det var samma gumma, som jag såg tillsammans med prästen i det gamla huset. Jag tror hon vill mej något. Nästa gång jag råkar henne, ska jag fråga henne. Jag tror jag vågar det nu. Några, som förstår sig på dom här gengångarna, har försökt mota bort dom från Gum. Men dom är så många, att det misslyckas varje gång. Till sist kanske vi blir tvungna att flytta därifrån. Det verkar som om något måste fram i ljuset och klaras upp på denna gården. Någon hemsk gärning, som ska avslöjas och sonas. Kanske har jag levt där en gång i ett tidigare liv och blivit ihjälslagen på denna plats? De, som forskat i min mors släkt, påstår att för länge, länge sedan i tiden - 1700-talet - så kom dom från Gum.

Britt berättar vidare efter en stund:
Vi har tre vättar på Gum. Dom bor i stallet och ladugården. Dom är ungefär en halv meter långa och liknar tomtarna, som man ser i sagoböcker. En gång, en julafton, fick Gunnar ett bud, att han skulle gå ner till ladugården och titta till sina kor. Bindslena var för hårt åtdragna. Vättarna satt på deras nackar och försökte lossa på dom, men dom orkade inte. Vi fick släppa på en tio, femton bindslen. Sen' blev det lugnt igen. Våra hundar, drevern och västgötaspetsen, skälle efter vättarna och reser ragg. Ibland rusar dom efter något, som vi inte kan se och nafsar i luften. Dom är väldigt känsliga för dom små grå, som kanske retar dom. Bästa kon, som betade på en klövervall en dag, när det regnade, fick kalvförlamning. Veterinären, som tillkallades, behandlade henne, men trodde, att hon skulle dö ändå. När jag kom till stallet, kom den lilla vätten fram: Var inte lessen, du Britt, kon kommer nog att klara sej sa han tröstande med låg röst. Och kon klarade sej faktiskt! På eftermiddagen kom hon själv vandrande hem till ladugården.

Nisses pojk, som är fem år, har pratat med lillefarfar på logen. Vätten kom fram och puttade honom på axeln. När han vände sej om, stod den lille där och sa: Jag heter lillefarfar. Det är jag, som tittar till korna om natten. Sedan kom lillafarmor också fram: Vi bor här på logen, förklarade hon för pojken. Sen var dom plötsligt försvunna, utan att han såg vart dom tog vägen. En gång, när jag var nere i källaren, märkte jag, att jag tappat husnyckeln. Jag letade i fjorton dar utan att hitta den. En dag, då jag höll på att baka, kände jag att någon rykte mej i kjolen. Där stod den lille vätten. Han ville, att jag skulle följa med honom ut. Du får vänta lite, jag måste kavla ut degen först protesterade jag. Du måste följa med mej meddetsamma, insisterade han och drog mej bort mot dörren. Så jag följde med honom. När jag öppnade dörren, så låg nyckeln därute på kökstrappan! Jag hade sopat av den häromdagen och då fanns ingen nyckel. Så han måste ha lagt dit den själv.

På Gum finns tre vättar: En gammal, hans fru och en ung pojke. Dom kallar varandra för Lillefarfar, Lillefarmor och Lillebror. Ibland rullar dom sten på gärdet och bär ris. Det har jag sett flera gånger. Först trodde jag inte mina egna ögon. Jag tänkte att nu fantiserar jag nog. Jag stod i fönstret och fick plötsligt syn på dom därborta. Vad kunde det vara för små, som rullade sten där borta? Jag gick ut för att se efter, ända bort till svängen. Och dom höll på och rullade där nere på åkern. Nu har jag blivit dum, tänkte jag, så jag gick in efter kikaren. Då såg jag dom tydligt igen, alla tre, hur dom slet och arbetade. En annan gång bar dom ris, som dom la i en liten hög vid dikeskanten. Det finns andra, som också har sett dom. Dom tycks höra till Gum. En gång kom dom in och dansade kring vår julgran. Det var verkligen en syn! Vi skrattade så vi fick tårar i ögonen! Så visst finns det tomtar!
Share on Twitter! Digg this story! Del.icio.us Share on Facebook! Technorati Reddit StumbleUpon

Articles i « Spöken »

Comments *

Commenting option has been turned off for this article.
44 gäster, 1 användare
 

ÖPPET ARKIV

Häxprocessen

SOLAR ACTIVITY



Status
Status
 

Recent

PARALISTING

Paranormal tvserie listing from year 1940 to 2015

Sponsor

Dead Candy Records 
deadcandy.storedo.com

Member of the Anti Hacker Alliance

SERIE TIPS

Ghost Asylum 

My Haunted House
speak   Association TransCommunication