GALLERY

ITC TEST August

Posted by on 28 Aug 2016

in
Itc

Viewed 668 times

FORUM

DOWNLOADS

Supporting

Hauted Finders

22 maj 2018 - Stillgruvans väsen

Still Gruvan
Sett från vårt avstånd låg vidskepelsen och vantron som en dimma över fädernas tidevarv. Överallt stötte människorna på hemlighetsfulla, ofattbara förhållanden i sin egen tillvaro och i den omgivande naturen, underliga saker som likafullt var verkliga och påtagbara. Deras tankevärld kretsade kring kända eller endast tänkta fenomen. Varslet rået, gruvjungfrun, gruvgubben, ja framförallt just gruvornas hemlighetsfulla väsen, allt detta var för dem levande realiteter. Dessa fördolda makter följde människornas göranden i kallsinnigt liknöje, beskäftig tjänstaktighet eller missunsam fientlighet. 

Hur grundmurad denna tro var även högt upp bland lärda visar följande citat ur 1500-tals Ärkebiskopen och vetenskapsmannen Olaus Magnus ”Historia om de nordiska folken” 1555. Han skriver där att det är ett fastslaget sakförhållande att folket här i norden får stora tjänster av trollen. I gruvorna, fortsätter han, ”pläga trollen bryta, urholka och klyva sten, lasta den i tunnorna samt beskäftigt ordna med de block och linor med vilka hissverken dragas i höjden. Då det så faller dem in uppenbara de sig för arbetarna i skugglika skepnader av alla möjliga former, varjämte de med skallande stämma uppgiva gäckande gapskratt och genom dylikt bedrägligt bländverk och annat gyckelspel utan all ända, lura de stackars människorna. Ja, all denna tjänstaktighet är blott ett bedrägeri varmed de, när allt kommer omkring, avse att bereda människorna ofärd och omsider deras undergång. De pläga nämligen bryta ned stödjepelarna, vräka ned stenblock, sönderbryta stegarna, framkalla giftiga gaser, kväva luftdraget och slita sönder linorna och så komma åstad död och förvirring bland arbetarna, i det att dessa antingen störta ned och bryta halsen av sig eller av de stora faror som omgiva dem förledas att häda Gud, för att därigenom sjunka än djupare i trollens våld”.

Så kunde en lärd man skriva och tro på 1500-talet, så förklarade han olyckor och besvärligheter. Och 1600- och 1700-talen var knappast annorlunda. Hednatidens religion levde kvar i vantro och trolldom. Sägnen om Stillgruvans spöke, gruvjungfrun, eller gruvfrun, som det också hette, berättas just i dylikt sammanhang. Här framträder dock den svekfulla varelsen avgjort som en skyddsande. Tilldragelsen, ännu levande i traditionen och bekräftad av bergmästarrelationerna, härledes till äldre tid och lokaliseras till Stillgruvan östra gavel. Gränsande mot Mellan- och Djupgruvorna. Arton arbetare innestängdes här av ett stort ras och dränktes slutligen i det stigande vattnet. Katastrofen, den största i Torsåkersgruvornas hävder, behåller alltid sitt skakande grepp om ortsbefolkningens sinnen. Bergmästaren Hans Steffens nämner ”Djup- eller Stora gruvan” som skådeplats för olyckan, men eljest sammanfaller hans vittnesmål med traditionen.

Som förebud till ras var det allmänt känt att det ibland kunde höras en upprepad serie knackningar inifrån bergväggen i gruvan. Fenomenet uppfattades av bergsmännen och deras drängar som ett förebud, en varning från gruvfrun. Denna dag hördes varslet starkare än någon gång förr. Tydliga bestämda slag inifrån berget. Och några Torsåkersbor som befann sig i gruvan förstod av erfarenhet innebörden och gjorde sig skyndsamt beredda att hörsamma varningen. Men samma dag fanns där också ett bergsmanslag från grannsocknen Ovansjö, delägare i gruvan, som med sina drängar gjorde bruk av sin företrädesrätt i malmbrytningen. De ville ej låta detta sitt stadgeenliga arbetsskift förspillas utan fortsatte arbetet under skratt och skämt över gruvfruns närmanden och över Torsåkersbornas vidskepelse och rädsla då dessa, uppmanade kamraterna att följa, skyndsamt klättrade uppför stegarna.

Med ojämna mellanrum fortsatte gruvfruns varningar. Traditionen vill till och med göra gällande att hon visade sig i gråvit skepnad vid detta tillfälle. Varningarna, som tillskrivas henne, har vi i varje fall ej anledning att tvivla på. Eller, om vi så vill, knäppningarna från sättningar i bergets försvagade byggnad. Och så följde katastrofen. Gruvrået hade ej varnat utan orsak. Knackningarna kom i allt snabbare följd och därnere bland de kvardröjande byttes skämtet mot betänksamhet. Allvarsamma lämnade de verktygen och sökte skydd. Men då var det för sent. Med brak och dån störtade berget ned i väldiga, allt högre upptornande massor, fastklämde och skadade några av dem, men dödade ingen. Likväl avstängdes och skildes de alla obevekligt från de levandes värld. De berättas att de instängdas klagan omväxlande med bön och psalmsång, hördes i dagar och veckor medan rasets stora omfattning och de nedfallna blockens maktighet omintetgjorde de förtvivlade räddningsförsöken. Krutet användes ännu aldrig i gruvorna och den vanliga sprängningsmetoden –tillmakningselden- kunde ej tillgripas för risken att de innestängda kvävdes av rök och vattenångor.

I traditionen om denna stora gruvolycka uppgives det att kungen som skulle befunnit sig i Gävle och där nåtts av ryktet om olyckan, skyndsamt for till de värderade Torsåkersgruvorna tillsamman med sin fogde. Ankomsten gav nytt hopp åt räddningsmanskapet och åt de instängda, vilka hela tiden kunde anropas och höras. Det sägs att kungen tog personlig del i räddningsarbetet till vilket efter hand större delen av Torsåkers och Ovansjö allmoge samlats. Arbetet drevs dag och natt i mångdubbla skift, men det gick tyvärr ändå alltför långsamt. Det stod snart klart för alla att de förtvivlade ansträngningarna skulle vara förgäves. Lyckade försök gjordes att trilla ner ärter mellan stenblocken till olyckskamraterna, vikas egna matsäckar snart blivit tömda. Risken för törst eller svältdöd var ej överhängande.

Men under rasmassorna steg hela tiden vattnet i gruvan oåtkomligt som det var för räddningsmanskapets öskar och pumpar. Det steg tum för tum och nådde omsider de innestängdas sista tillflyktsort, tystade deras jämmer och avslutade deras lidanden. Där bakom och under bergmassorna fick de alla sin grav och där utpekades ännu vid vårt sekels början platsen där de alltjämt, enligt Anders Erikssons traditionsburna berättelse, sover den sista sömnen.

       När hände detta? En beräkning med hjälp av 1640-talets bergmästarrelationer torde möjliggöra en datering av tilldragelsen. Bergsmännen säger där själva att gruvorna varit övergivna sedan över hundra år, och av sammanhanget i Hans Steffens vittnesmål 1646 på grundval av vad ”gamla män” i socknen anförtrott honom om det 150-åriga ödesmålet framgår ganska tydligt att detta uppstått till följd av den Stora instörtningen då ” 18 människor blev under gråberget”. Omkring år 1500 eller någon gång under de första årtiondena därefter skulle alltså olyckan ha timat.

I flera generationer låg därefter Stillgruvan öde. Det förefaller som om platsen i folkmedvetandet fått karaktären av ett mausoleum där ingen ville störa de dödas ro. Till uppkomsten av det långa stilleståndet bidrog väl även förskräckelsen över det skedda och rädslan för flera instörtningar för vilka kanske ingen mer varning skulle komma från gruvans fruktade andeväsen. Det kan gissas att det var dessa faktorer i förening som för så lång tid skilde Bergsmännen från det rika malmstrecket. Det har vidare gissats att gruvan under denna långa vilotid fick sitt namn.

 

Källa: William Eriksson.
Share on Twitter! Digg this story! Del.icio.us Share on Facebook! Technorati Reddit StumbleUpon

Articles i « Väsen »

Comments *

Commenting option has been turned off for this article.
92 gäster, 1 användare
 

ÖPPET ARKIV

Häxprocessen

SOLAR ACTIVITY




Status
Status
 

Recent

Reaper Crew