Efter att kristendomen gjort sitt intåg på 900-talet, kom det att dröja ytterligare flera hundra år innan de hedniska sedvänjorna kom ur bruk. En del konverterades helt enkelt från hedendom till kristendom...

På Söderslätt fanns det ännu en bit in på 1900-talet människor som var övertygade om att Lucia var något helt annat än ett helgon från den fjärran belägna Sicilien. De gamla på Slätten berättade att Lucia minsann var Adams första hustru. Enligt folksägnen födde hon barn åtskilliga gånger om året och så många vid varje tillfälle att Gud blev orolig att hon ensam skulle överbefolka jorden. Därför skiljde han Lucia från Adam, av vilkens revben han skapade hustru nummer två, Eva. Hon blev hans andra hustru, och enligt Bibeln nöjde hon sig med att ge sin man två barn. Den här sensationella uppgiften ska man nog ta med en rejäl nypa salt, folklivsforskaren Olof Christoffersson från Alstad var övertygad om att Adam i sägnen är förväxlad med någon hednisk person.

Enligt sägnen på Söderslätt blev emellertid Lucias och Adams avkomma förvisad till underjorden av Gud Fader. Här bor de fortfarande i form av tomtar, vättar, husrån, nissar, skogssnuvor och annat oknytt. I strikt mening är dessa underjordsväsen alltså halvsyskon till människorna. För det mesta står de på vänskaplig fot med dem som lever ovan jord, ibland till den grad att de besöker varandra.

Det berättas att man förr var mycket orolig för att skada dessa underjordsfolk. Därför var man mycket försiktig med att hälla ut skållhett vatten exempelvis. Hyllebuskarna var det speciellt noga med, förorenade man vid en sådan straffades man med att få utslag.

Asaguden Tor var emellertid inte rädd för di små under jorda. Han försökte komma åt dem, och därför gömde dessa sig så fort den mäktige guden kom rullande över himlavalvet med sin vagn.

På dagen visade sig trollen gärna i form av djur. De fulaste grodorna, som på Söderslätt kallades skraddepoggor eller tussa, trodde man allmänt var troll i djurkläder. Av den anledningen var det därför väldigt viktigt att inte skada eller döda någon sådan.

Skogssnuvan
En av Lucias avkomlingar var Skogssnuvan. Hon var en verklig skönhet med långt utslaget hår och vacker, välskapad kropp. Skönheten syntes emellertid bara om man såg henne framifrån. Bakifrån såg hon ut som ett bagetru, baktråg, med urholkad rygg. Kärlekskranka karlar skulle akta sig för att hamna i Skogssnuvans garn.

Det berättas att en dräng en gång tagits om hand av en skogssnuva. Han var helt betagen och kunde inte slita sig från henne. För att komma loss ur hennes garn gick han till en klok gumma och bad om råd. Hon sade åt honom att han alltid skulle bära med sig en rot av tibast, libsticka och vändelrot, dessa växter hade förmågan att släcka kärlekens törst. För att ytterligare gardera sig skulle han säga åt henne att hans namn var Ja säl. Andra natten hon kom till honom skulle han ha tänt ett stort bål i vilken han skulle lägga en grov järnten. När denna var riktigt het skulle han bränna skogssnuvan med järnstycket.

Drängen gjorde som han blivit tillsagd. När skogssnuvan kom brände han henne med järnet. Då skrek hon på sin man som kom springande så det knakade i skogen – hans svartsjuka var väl bekant. Va e dä? frågade han och fick till svar: Ja säl brände mi. Ja säl brände mi kved skogssnuvan. Ja, säl gjord e väl gjord sa hennes man och gick sin väg.
Share on Twitter! Digg this story! Del.icio.us Share on Facebook! Technorati Reddit StumbleUpon

Articles i « Sägner »

Comments *

Commenting option has been turned off for this article.
95 gäster, 1 användare
 

ÖPPET ARKIV

Häxprocessen

SOLAR ACTIVITY




Status
Status
 

Recent

Reaper Crew