GALLERY

ITC TEST August

Posted by on 28 Aug 2016

in
Itc

Viewed 280 times

FORUM

DOWNLOADS

Supporting

Hauted Finders
Tomten, Skogsråa och andra väsen - Del 1

Skogsrået vis kolmilan i Bollby.
Vid Samlyckan i Bollby skulle man göra i ordning en kolmila då ett vackert fruntimmer infann sig. Kolargubben som hade en pojke med sig undrade om han ville göra sig till för damen. Det hade dock ynglingen ingen lust till för han hade sett att damen hade ett hål i ryggen och en svans därbak. Han sade också till henne att ta upp släpet och då försvann hon in i skogen och syntes då ful och skrämmande.

Skogsrået i Åsbro.

Från Tisarens västra strand norr om Åsbro omtalas hur ett fästfolk en gång såg skogsråa nere vid sjön. De satt där i samspråk då en liten gumma i mörk kjol och röd tröja gick förbi dem. Fästmannen undrade vem det var? Flickan svarade då. ”Känner du inte igen na, de e ju ett sånt där rådane eller skogsrå.” Sedan gick de hem. Det kändes kusligt att vara kvar där längre.

Skogsrået i Klevsbacken.

Öhlin i Långstorp berättade om en slaktare från norra Lerbäck som skulle fara neråt nedåt slättbygden norrut. När han kom till Klevsbacken kom det fram ett fruntimmer ur skogen som bad att få åka med. Utan att vänta på svar så klev hon upp och slaktaren fick genast en känsla att det stod rätt till. Här var något på tok. Antingen skogsråa eller en förklädd bandit. Bäst att vara på sin vakt. Uppe på krönet låtsades slaktaren tappa sin piska och bad den åkande att ta upp den. När den låg en bit borta var det ingen konst att komma undan.

Speretus eller spiritus.

Spiritus troddes vara en tjänsteande som kunde ge innehavaren övernaturlig kraft i synnerhet till ont. Den kunde också ge innehavaren mycket av jordiskt gott. Man kunde bli innehavare till en sådan genom att gå till kyrkogården en torsdagsnatt kl 12 och där ta en nypa mull från en självspillnings grav. Lade man jorden i en ask och kom därifrån utan att titta i asken eller bli så förskräckt att rädsla tog överhand så hade man en spiritus sam andra människor skulle frukta och avundas. Själens salighet stod dock på spel om man gjorde sig av med spiritus i tid. Det var dock lättare sagt än gjort, ty inget bet på otyget.

Tomtar vid Grindstugan i Snavlunda.

Vid Torpa bodde en gång en sträng herre som menade att han skulle visa iväg de fattiga så långt hans marker räckte. Så byggde han en stuga uppe i skogen mellan Fallköping och Torpa. Stugan fick heta Grindstugan eller Andersonnabygget och den låg vid vägen åt Suddamon. Där såg en gumma en gång att ett par tomtar som kom och gick på vägen.

Maja-Stina i Grindstugan såg skogsrån.

Maja-Stina som bodde i Grindstugan såg skogsrån då hon vallade djuren, bl.a. vid Sör Torpa. Skogsrån var som en vanlig kvinna som mötte henne. Ibland sade hon att hon blev onaturligt stor när man mötte henne. Efter sig hade hon en ”rämpelång” som släpade. Maja-Stina åt på en smörgås då hon en gång mötte skogsrån. I handen hade hon också en kniv som hon skar bitar av smörgåsen med. Skogsrån kom alldeles intill Maja-Stina som tog upp kniven och ropade. ”Gå ur vägen me dej annars hugger ja kniven i dej.” Då blev hon så rädd för stålet så hon hoppade i den närbelägna gölen och försvann.

(Korken kallar man den gölen i Snavlunda).

 K Körberg i Södra fallet berättar om skogsrået.

Söder om Tycke by ligger Herdalarna. Utåt kärleksstigen finns ett tvärt stupande berg. Det är från stigen mellan grinden och Wellins stuga ett kärr i dalgången. På andra sidan kärret är detta berg, där Alfred Nilsson en torparson såg en kvinna sitta i en bergsskreva och kamma sitt utslagna hår.

Näckens historia berättad av fru Pettersson i Linneberg.

Näcken höll till i bäckar och vattendrag, helst vid skval. Man kunde ibland höra hans förtrollande musik. Det fanns de som lärt sig att spela fiol av näcken. Sådana personer kunde hjälpa andra till att få lärdom av näcken eller ”strömkérn” som han också kallades. Detta skulle ske på en torsdagsnatt. Man var också tvungen att ha med sig en svart katt som skulle slitas i stycken.

Berättelse av Arvid Andersson Åsen Mariedam.

Det var en snickare vid namn Sven som en gång skulle gå från Solberga nedför backarna eller tvärtom genom skogen. Därinne i skogen gick han bara runt och kom ingenvart. De trodde att han hade blivit förvillad av något ont.

 

 

Share on Twitter! Digg this story! Del.icio.us Share on Facebook! Technorati Reddit StumbleUpon

Articles i « Folktro »

Comments *

Commenting option has been turned off for this article.
92 gäster, 0 användare

ÖPPET ARKIV

Häxprocessen

SOLAR ACTIVITY




Status
Status
 

Recent

speak   Association TransCommunication