Kloka Gubben i Logda

En, vad man kallar, "klok gubbe" och t. o. m. "undergörare", var på sin tid Per Ersson i Lögda. Han var son till den omtalade Erik Jonsson från Remmaren och född troligen år 1800. Erik Jonsson torde ha lagt sig .vinn om att så noggrant som möjligt lära sin son, vad han själv kunde, och den kunskapen föll tydligen i god jord, fast Per Ersson tycktes mera uteslutande ha satt som sitt mål att med denna sin "klokskap" vara sina medmänniskor till nytta i en tid, då läkarhjälp var svår att uppbringa. Populär var han och ganska vida beryktad sen; från Umeå och ännu längre kommo de för att söka honom. Huvudsakligen botade han värk men i bland också andra åkommor.

Som medicin använde han mest brännvin eller slagvatten och örter. Den, som sökte honom, skulle själv ha med sig brännvinet, som av gubben blev förvandlat till undergörande läkemedel, vilket delvis skulle tas in, delvis smörjas med. Men hur gick gubben tillväga! Ja, svara den som kan! Att han tog brännvinet eller slagvattnet och gick in i ett rum, där han var säker om att vara ensam, det vet man ju; men vad han där i ensamheten gjorde, det är okänt.

Samtiden borde ha försökt utröna, om dylik läkekonst var en vetenskap, eller om den, som ut- övade den, stod i förbund med mörkrets makter. Mycket missförstånd hade därigenom undvikits, och många kanske orättvisa beskyllningar hade ej blivit uttalade. Och vi "sena tiders barn" hade ju då också fått veta rätta förhållandet. Per Ersson gav även stränga order, bl. a. att medicinen ej fick bäras ute, sedan solen gått ned. Som bevis på att det kunde vara farligt nog att trotsa hans föreskrifter, kan nedanstående händelse tjäna.

En man från Örträsk hade sökt Per Ersson. Fick sin medicin jämte föreskrifter samt for på hemväg. Eftersom han hade ganska långt att gå, så blev han mot kvällen trött och tänkte, att det väl ej vore så farligt att taga sig en klunk ur flaskan, vars innehåll ju endast syntes vara brännvin. Tänkt och gjort. Men följden blev att mannen blev obotligt vansinnig för hela sitt återstående liv. Liksom det i våra dagar ofta förekommer, att, vad den ene läkaren ej kan uträtta, det förmår en annan; så var det också med Per Ersson och hans samtida. En gumma, Anna Charlotta Olsson i Lögda, hade blivit så stormande vansinnig, att man kunde tro, att hon var besatt. Per Ersson kunde emellertid ej bota henne, varför man beslöt vända sig till en liknande gubbe, som hette Nils Nilsson och bodde i Långbäcken.

Nilsson följde med till Lögda och botade den vansinniga, så att hon blev fullkomligt återställd. Norrfors förste bebyggare, Nils Hansson-Nordberg, var också liksom en slags doktor i sin by. Sin egen hustru samt en sin sonson botade han för fallandesot. Han använde icke samma läkemedel som Per Ersson utan tog nio träsorter samt huvudhår av den, som skulle botas; brände allt tillsammans till aska, som han sedan blandade i sötgrädde till en anrättning, som den sjuke skulle ta in. Nordberg var ej villig att göra detta "experiment", utan blott i yttersta nödfall kunde han förmås därtill. Att skriva en någorlunda fullständig framställning om tro och sed i Fredrika socken är nära nog omöjligt, då stoff därtill saknas. Intresset för folkminnesforskning inom vår socken har tydligen vaknat för sent, ty de, som skulle ha kunnat lämna värdefulla och tillförlitliga uppgifter, äro för länge sedan döda.



SMF 2.0.11 | SMF © 2016, Simple Machines
Simple Audio Video Embedder
Enotify by CreateAForum.com
TinyPortal © 2005-2012

Go back to article