Tomten i spökgården

Det var åren 1887-1888 då järnvägen Hudiksvall-Ljusdal byggdes som jag såg gårdens spöken. Jag var då 7 år gammal och besökte då dagligen en järnvägsarbetarefamilj som hyrde en stuga av en bonde. Lägenheten bestod av rum och kök. 

Nämnda stuga hade en tillbyggnad vari gårdens ägare hade inrett s.k. sommarladugård. Mellan ladugården och arbetarfamiljens lägenhet var en lång gång vari en hel del föremål inrymdes, redskap och dylikt. Frun i nämnda familj, "moster" som vi sade, berättade dagligen vad hon sett och hört om nätter och sena kvällar. Hinkarna vari korna vattnades flyttades från ladugården ut i gången för att om en stund bäras in igen. Korna löstes ur sina bindslen och flyttades, och mjölkstävorna slamrade nästan hela nätterna. Gick hon in i ladugården hade korna alltid rest sig och stodo och sågo oroliga ut. De liksom väntade på något. Jag frågade intresserad som jag blev, om jag fick ligga där om nätterna. Till sist efter många om och men var min stora natt kommen, jag fick ligga i spökgården. Vi lågo i köket. En jämnårig flicka och jag i en säng, i en annan säng lågo två gossar, något yngre. 

Trötta som vi voro glömde vi spöken och alltsamman och somnade snart. Jag vet ej hur länge vi sovit då vi väcktes av den ene av gossarna, som sade: "Titta, jäntor, nu är det dans igen!" Vi satte oss upp och gnuggade sömnen ur ögonen och till min överraskning såg jag tre små tomtar dansa på en hörnhylla. En hade röd tomteluva, den andre hade gul och den tredje grön. Dansen fortsatte en god stund. Ibland voro de borta, liksom gömda i väggen, för att åter snart visa sig. Vi voro mållösa men ej skrämda. Det var en mörk höstnatt, men hela hyllan var omgiven av sol- eller månsken. Någon mera natt låg jag ej i spökgården, jag hade sett nog, men gossen som väckte oss sade: "Jag ser dem alla nätter men de äro ej farliga." 

Birgitta. 


SMF 2.0.11 | SMF © 2016, Simple Machines
Simple Audio Video Embedder
Enotify by CreateAForum.com
TinyPortal © 2005-2012

Go back to article