GALLERY

ITC TEST August

Posted by on 28 Aug 2016

in
Itc

Viewed 369 times

FORUM

DAVID ICKE

David Icke

ARKIV JÜRGENSEN

EDISON ARCHIVE

TESLA ARCHIVE

DOWNLOADS

FRIENDS

Underground merchendise and clothes for rockers

Coast To Coast Radio

Coast to Coast am

SERIE TIPS

Ancient Aliens 

Paranormal Witness

18 aug 2017 - Spöken och Gengångare

Föreställningen att döda kan gå igen är mycket gammal och finns över hela världen. I det svenska bondesamhället trodde man på flera olika former av dödsväsen. Inom folkloristiken delar man in dem i tre grupper: gastar, gengångare och spöken. I den levande trostraditionen fanns det dock inte någon skarp gräns mellan dessa.

Gasten var ett dödsväsen som hade förlorat sin personlighet – det gick inte att känna igen vem den döde hade varit i livet. Personer som hade dött en våldsam död – självspillingar, drunknade, stupade soldater och mordoffer – och inte hamnat i vigd jord troddes kunna bli gastar. Gasten gav sig till känna om natten genom fruktansvärda vrål, och kunde hänga sig på ett vagnslass så att hästen inte orkade dra vagnen vidare. Den som nuddade eller blev fasthållen av en gast blev sjuk. Det kallades för att bli gastkramad.

Längs kusterna i södra Sverige berättade man om drunknade sjömän som flöt i land på stränderna. Ofta fördes dessa inte till kyrkogården utan begravdes under ett röse på stranden. De troddes då bli gastar och kallades strandgastar, strandvaskare eller stranddöingar. I en sägen från södra Sverige berättas det att strandgasten hängde sig på ryggen på den människa som hade oturen att gå förbi om natten – gasten ville bli buren till vigd jord.

En form av gast som det berättades om i hela Sverige var mylingen (i norra Sverige sade man utböling eller utkasting): ett nyfött spädbarn som dödats av en ogift mor i ett försök att undkomma skammen. Mylingen ville enligt folktron avslöja modern som mördare. I en sägenvariant gömmer mamman sitt döda barn under golvet eller i en väggfast bänk i ett rum där ungdomen brukar dansa. En kväll när de unga roar sig som bäst hörs det en röst som ropar: ”Om det inte varit för saxen så hade jag kommit upp och dansat med mamma.” Modern faller ihop blödande och när de andra börjar leta hittar de ett barnlik med en sax på magen. Saxen har mamman lagt dit för att hindra barnet från att gå igen (järnföremål troddes binda övernaturliga krafter).

I andra sägner börjar mylingen dia mamman då den finner henne och slutar inte förrän den sugit allt blod ur modern, som dör. Syftet med dessa sägner var att varna ogifta kvinnor för sex före äktenskapet och att skrämma dem från att döda sina barn.

Gengångaren behöll sina personlighetsdrag efter döden och kunde alltså, till skillnad från gasten, kännas igen som den person han eller hon hade varit i livet. Detta dödsväsen gick igen för att det inte kunde få ro i graven – något i jordelivet var ouppklarat och behövde rättas till. Den döde var kanske inte nöjd med sin begravning eller saknade något i graven. Eller också hade gengångaren blivit mördad och visade sig tills omgivningen förstod hur det låg till. En gengångare troddes också kunna bli osalig om han eller hon uppfört sig illa i livet, och ville då sona det. En sägenvariant berättar om en rik gumma som i livet varit snål mot de fattiga. Hon gick sedan igen för att visa var hon gömt sina pengar.

Men gengångaren kunde också spöka av omsorg om de levande. Kvinnor som dog i barnsäng troddes kunna komma tillbaka för att se till att barnen fick det bra. De slutade inte att gå igen förrän de fick löfte om att barnen skulle bli väl omhändertagna. I berättelserna är det oftast styvmodern som är elak mot eller vanvårdar den döda kvinnans barn, ett motiv som vi känner igen från folksagorna och som sannolikt speglar en vanligt förekommande oro.

I folktron fanns även en föreställning om döda som gick igen om de levande sörjde för mycket. Man berättade till exempel om döda barn som inte kunde få ro i graven för moderns sorg. Kanske användes dessa sägner för att hjälpa föräldrar, som förlorat ett barn, att gå vidare i livet.

 Spöken, slutligen, kallades de dödsväsen där uppenbarelsen av den dödes skepnad stod i centrum. Som exempel kan nämnas berättelser om vitaktiga gestalter eller huvudlösa ryttare. Men ordet spöke kunde också användas om gastar och gengångare.

Tron på spöken är den mest livskraftiga av bondesamhällets föreställningar. Många i dagens samhälle är rädda för mörker och spöken – men det finns också de som berättar om döda anhöriga som kommit tillbaka för att trösta och vaka över de levande.

Share on Twitter! Digg this story! Del.icio.us Share on Facebook! Technorati Reddit StumbleUpon

Articles i « Folktro »

Related

Comments *

Commenting option has been turned off for this article.
87 gäster, 1 användare
 

ÖPPET ARKIV

Häxprocessen

SOLAR ACTIVITY



Status
Status
 

Recent

PARALISTING

Paranormal tvserie listing from year 1940 to 2015

Sponsor

Dead Candy Records 
deadcandy.storedo.com

Member of the Anti Hacker Alliance

SERIE TIPS

Ghost Asylum 

My Haunted House
speak   Association TransCommunication